Reporter: Noor Namazi M.
-Jag sitter här med Emma James, en New York bor som befann sig i det södra tornet under den första attacken. Vad var det som egentligen hände Emma?
-Jag har själv svårt att inse händelsen som inträffade för två dagar sen. Det var som vilken tisdag som helst för mig. Efter att jag hade kommit fram till jobbet efter en stressig morgon skyndade jag mig upp till mitt kontor på den 52 våningen. Jag har alltid varit väldigt nöjd med min kontorsplats då det var en plats precis vid fönstret och jag hade en fantastisk utsikt. Men sedan så hände det ofattbara. Jag stod vid mitt skrivbord och höll på att samla ihop mina papper som låg utspridda för att sedan skynda mig till andra sidan av våningen till ett möte jag redan var sen till. Rummet vi hade vårt möte i var även det vid fönstret och vette ut mot det norra tornet av tvillingtornen. Så jag skyndade mig dit och öppnade dörren för att delta i mötet. Jag möttes av ett tomt rum, och jag minns att jag förvirrat tittade omkring. Sedan kollade jag på klockan och kom då på att jag var en kvart förtidig.
-Gick du inte tillbaks till ditt rum då?
-Nej, jag kände inte att det var lönt. Istället gick jag fram mot fönstret och kollade ut mot det norra tornet av tvillingtornen. Det är något jag ofta brukar göra och tänker på hur vackert New York verkligen är. Sedan möttes jag av en ovanlig syn. Långt borta såg jag ett flygplan som såg ut att komma mot tvillingtornen. Detta skulle inte räknas som något ovanligt, men flygplanet hade kommit väldigt nära vid den tidpunkten och jag började undra om det inte snart skulle vika av.
-Jag förstår. Vad hände sen?
-Det som hände fick mig att frysa till is. Jag stod vid fönstret och såg när flygplanet, med en hög fart, kolliderade in i det norra tornet och en explosion av svart, tjock rök bröt ur från tornet samtidigt som jag hörde explosioner. Jag greps av panik och flydde ut ur rummet och där möttes jag av människor som sprang runt i våningen utan att veta vad de skulle ta vägen.
-Men ni tog väl er ut ur byggnaden?
-Absolut, det var nog det alla tänkte, att ta sig ut så snabbt som möjligt, men det gick inte alls lika snabbt som man hade önskat. Jag väntade desperat på någon av hissarna att komma upp, vilket tog väldigt lång tid, medan andra valde trapporna istället. Hissen hade aldrig varit så full och vi hjälptes alla åt så att så många som möjligt skulle kunna få plats samtidigt. När vi kom ner till lobbyn så var det proppat med folk. Människor från alla våningar hade tagit sig ner, och om man själv inte sett kollideringen så skulle man ha hört paniken som brutits ut. Folk trängdes mot dörrarna och försökte ta sig ut. Väl ute på gatan så gick alla åt olika håll. Jag minns folk som skyndade sig mot deras barns skolor, och andra ville ta sig hem, bort från byggnaderna. Själv gick jag längre ut på gatan, och möttes av människor som kom och gick från alla håll och kanter, och tittade upp mot himlen. Till min förskräckelse kunde jag, trots ljudet från panikslagna människor, höra ännu ett flygplan. Med ett bultande hjärta såg jag det andra planet flyga in i tornet jag precis tagit mig ut ur. Det kolliderade och explosionen som uppstod dånade så förskräckligt att det fick mina öron att värka. Jag visste inte vart jag skulle gå så jag följde en stor folkmassa som alla var på väg norrut och efter ett tag så började vi lugna ner oss, fortfarande chockerade.
-Hur kände du dig då?
-Jag var livrädd. Det var en så overklig känsla jag hade och jag vågade inte vända mig om för att kolla mot tornen. Jag kunde inte sluta tänka på människorna som inte hade lyckats ta sig ut ur byggnaderna. Av människornas ansiktsuttryck runt om kring mig förstod jag att ingen hade den blekaste aning om vad som just inträffat. Det fick mig att må ännu värre och jag ville bara ta mig hem.
-När fick ni reda på att byggnaderna rasat då?
-Jo, det var när vi fortfarande gick. Efter ett tag hade jag förstått vart vi var på väg, mot Upper East Side, där många föräldrar skulle hämta sina barn från skolan som låg i närheten. Folk som bodde längst vägen och som kollat på nyheterna informerade oss om vad som hände med det södra tornet som hade rasat. Det norra var fortfarande kvar, men det var häftiga bränder och explosioner i byggnaden. Jag hängde på då jag förstod att jag inte kunde ta mig till min lägenhet i Downtown. Jag hoppades på att jag kunde få stanna hos mina vänner Lisa och Ted som bodde på Eighteenth Street. När jag kom fram dit så berättade dom om de andra planen också, det som kraschat in i Pentagon och det andra som kraschat på ett fält i Pennsylvania. Man hade misstänkt att det sista planet varit på väg mot det vita huset. När jag kom fram till Lisa och Ted så kollade vi på CNN som rapporterade om händelserna. Det andra tornet hade också rasat och ingen visste än hur många dödsfall som skett. Jag satt uppe med Lisa och Ted hela natten och kollade på CNN.
-Hur kände du dig? Efter att du förstått att tvillingtornen var borta för alltid?
-Jag kände mig otroligt tom. Det var som om en bit av mig fattades. New York har alltid varit som ett hem för mig, och bara tanken på att en sådan händelse kunde inträffa får mig att skaka till ordentligt. Jag har fortfarande svårt att ta in det.
-Jag förstår. Tack så mycket för att vi fick hålla en intervju med er.
-Tack själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar